torsdag 19 december 2019

Hemma hos Ingvar


Vi välkomnas till Bölsö av familjens ständiga barnflicka. Hon är förvisso en 70 år nu.
   På förstutrappen som blickar ut över en överraskande - men ändå inte så överraskande - spartansk gårdsplan, berättar hon att gubben suttit samma morgon och njutit av solen. Ja, ungefär samtidigt som vi andra mötts av nyheten att han skulle ha lämnat oss. Någon särskild bestörtning inför den prekära mediamiss som begåtts kan vi inte urskilja; få gubbar har ju förberett så varsamt inför sin egen bortgång, ändå. Själv känner jag mig närapå välsignad. Som jag längtat efter att få komma hit!

I den lagom tilltagna hallen blir vi erbjudna mjuka, hemgjorda innetossor - eftersom det drar lite vid golven - och möts av den lukt som finns i gamla Smålandsgårdar i november. Bland diverse ting som brukar belamra ett hallgolv, står gubbens träskor. De är av samma typ man haft häromkring i alla tider: i mjukt, svart läder - och med målarfläckar på. Nästan som att man köpte dem så.
   På gästtoan, mitt första stopp, är råkylan påtaglig; som i att 'här gör man vad man ska och går ut'. Förutom jag, då. Jag tittar mig omkring på den enkla, praktiska, fula inredning jag kommit att förknippa med bonnabadrum av detta slag, och passar på att andas en stund med handlederna under vattenkranens skållheta stråle. Sedan tvättar jag mig med den utspädda tvålen, torkar mig med en handduk så nött att frottén plattats ut, och konstaterar småskrockandes att min hedonism antagit märkliga former på senare år.

På andra sidan hallen ligger kontoret. Under högvis med allehanda, brukligt ett hus av detta slag, står ett enkelt gammalt skrivbord. För inte jättemånga år sedan skrev jag ett litet brev till gubben och frågade om han inte ville åka på bygdetur med mig (- chansa kan man alltid!). Svar fick jag, med ett tack för en rar förfrågan och den himmelens förklarliga förklaringen att han nog var lite för trött just nu. Jag tänker med varmt hjärta på alla eftertänksamma rader som formulerats här. Av gubben själv, och de damer (av mycket redigt slag!) som kommit att bli grundbulten i skötseln på gården.

Vi blir visade in i ett mysigt vardagsrum med fönster på rad ut mot baksidan. Där syns en enkel gräsplätt, och så skog. Vanlig, småländsk skog.
   Taket är lågt. Parketten knarrar, och jag förvånas över att möblemanget är gammalt. Jag vet inte vad jag hade sett framför mig, men blir desto mer ödmjuk inför detta. Där finns många klassiker från det egna möbelhuset, förstås; i varma, glada färger. Jag inser plötsligt att det mesta jag sett i inredningsväg i mina dar kommit härifrån - till och med de långhåriga sjuttiotalsryorna, slanka teakbyråerna, och en och annan spetsgardin.

Framför eldstaden är det möblerat för umgänge; här brukar visst familjen samlas när de är hemma; men jag sätter mig lite avsides i en STRANDMON bredvid box-tv:n. Jag har själv fyra stycken. Fåtöljer, alltså! (Box-tv äger jag till mitt förtret bara en).
   På sidobordet bredvid mig ligger en fjärrkontroll. Den är dammig och kantig, med grå film på, och har knappar så definierade och upphöjda att man hellre vill böja, än trycka på dem. Nertill sitter en bit frystejp, där det med stora kråkfötter står vad just denna kontroll ska vara bra för. Jag studerar det triviala ting, som detta är, med märklig andakt. Barnflickan - vi kan kalla henne Kerstin - fångar upp mig:
   "Ja, det är där han brukar sitta och titta på tv".
   Hon berättar vidare hur det var gubben själv som återintroducerat "min" fåtölj i stora utbudet. Sedan fadear jag ut. Jag kan redan det mesta om familjen. Lyrisk, och uppfylld av doften som sprids kring clementinerna som delats ut och nu skalas, lyssnar jag i stället på de försiktiga steg som hörs från övervåningen. Här sitter jag, i hans vardagsrum, med händerna vilandes på samma armstöd han vilar sina händer på varje dag. Och några meter snett ovan mig ligger han visst och sover middag!

Efter den lilla sagostunden går husturen vidare. Det berättas under skratt om ett par årgångar vin man en gång tog fram, men turligt nog aldrig introducerade. Förvisso hann en beskärd del spännande människor smaka!
   Anekdoterna om gårdens gäster avlöser varandra, och vi får pilla på tavlor, foton, böcker och brev, som hos vilken gammal morfar som helst.

Inne i köket står nästa dam. Hon steker köttbullar.
   "Hemgjorda, faktiskt!" utropar hon glatt genom barköket, där hon, till oss gäster, har dukat fram mackor och kaffe.
   Jag kommer på mig själv med att känna djup avund inför den vanliga, oknussliga skara som fått förtroendet att spendera så mycket vardag med gubben. Icke desto mindre förstår jag precis varför de fått det.
   Mentalt draftar jag ett nytt life goal.

Vi spatserar runt, smular och låter fikat tysta mun i matsalen, bredvid rummet med den ständigt ouppvärmda poolen. (En historia i sig, naturligtvis!). Jag kikar in i de små gästrum som huserat så många intressanta personer. Till slut kan mitt naiva, skämmiga jag inte låta bli att fråga:
   ”Kommer han komma ner?”
   Fastän jag redan gissat mig till svaret, blir jag modfälld av det. Som för att bota min besvikelse, visar Kerstin i stället var de brukar äta frukost, och pekar på gubbens handduksklädda, nätta fåtölj med utsikt över den blygsamma baksidan. Jag drar mig i denna stund till minnes rullatorn jag sett snett parkerad bredvid ett par tofflor vid trappslutet. Fjärrkontrollens tydliga bokstäver. Käppen i hallen. Den artikel, i händelse av gubbens död, som läckt av misstag tidigare samma dag. Och hade jag inte gjort det förut, lägger jag ihop 1 + 1 nu. Jag känner ett märkbart styng i hjärtat. Av ömhet, lite sorg, och framförallt respekt.


Ni förstår, denna gubbe har varit min idol sedan jag var mycket liten. Och när jag säger idol, menar jag inte som Sporty Spice eller Obama, utan snarare det närmaste en gud som mitt arma jag har kommit.
   Till mitt försvar är jag ju smålänning. Förr var mamma dessutom lika inredningsintresserad som jag kom att bli. Några av mina bästa barndomsminnen är de otaliga dagsutflykter som gjorts till Älmhult och raderna av soffor som behövt provsittas, 25-kvadrats-lägenheter som behövt bedömas, lagergångar som behövt raceas kundvagn igenom, och köttbullar och vaniljpinnar och femkronerskåvar som behövt tryckas. Otaliga också de tjatomål med vilka jag anskaffat varenda flickrumsattiralj man hade på den tiden (spiralbambu, lavalampa, hjärtkudde, minibyrå, ..., ...). Förutom de mängder modellhus, planlösningar, inredningsmagasin och egna designer detta också inspirerat under åren, påtvingades dessutom mina kompisar ett intresse: när det kom till den tiden på året, följde jag med pappa postis till jobbet för att hämta möbelkataloger till hela klassen.
   Ja, ni hör ju.

Det var i ett (sedermera avlönat) samtal med en kund, vars hela kontor skulle inredas av mig (innan det fredagsmys jag planerat på företagets museum) som det slog mig: vilken otrolig inverkan denna gubbe haft på mitt liv.


Få människor lyckas lämna ett avtryck som blir förknippat med en hel kultur. Än färre lyckas med detta utan att det är avsikten. Bara någon enstaka får genom både med- och motgång fortsätta göra det.

"Endast den som sover gör inga fel".

Ingvar pratade alltid om att det var vi, tillsammans, som utgjorde verket IKEA. Faktum är att han gjorde allt för att rikta strålkastarna bort ifrån sig. Ändå kom han att bli den evige frontfiguren. En frontfigur som sa förlåt, jag har gjort fel, fler gånger än någon jag vet.
   Var det i brist på annat som han fick vara denna figur? Eller var det för att han, in i det sista, så nitiskt levde sina värderingar? För att han, när man tänkte efter, representerade ett ideal vi ville tro var Sverige? Småland? …Jante?

När jag klev in i min sista roll på företaget var det bara några veckor efter att Ingvar faktiskt lämnat oss. Fastän det var väntat - herregud, han var ju över 90! - låg en tyngd över oss. Vi hade alla och envar någon slags relation till denna man, där flera av mina kollegor kunde vittna om mången varm kram och personliga hälsningar under årens lopp (- det var inte utan att detta kom att skapa ett litet hål i mig).
   Nu fanns en oro i luften, och jag kommer väl ihåg att mina nära och kära också uttryckte den:
   ”Vem ska bära fanan nu?”
   Min första fika med nya chefen, också han smålänning, blev känslosam. Inte bara av sorg, utan också av den insikt om framtiden som började utkristalliseras. Fastän Ingvar inte på många år varit operativ, var faktum att han länge menat på att vi rört oss bort från vår kärna; den som var enkelhet - och modet att tänka annorlunda. Sådant som är naturligt att det ersätts med annat när man blir väldigt, väldigt stor.
   Det var i tyst samförstånd som vi konstaterade att vi hade ett viktigt jobb att uträtta.


Vi lever nu i en tid då nästan allt ställs på ända. Gamla sanningar läggs under lupp och vi inser att sådant vi tagit för givet, kanske inte längre är relevant.
   Jag gör förstås inte rätt i att glorifiera hela gubben Kamprad. Gud vet att han gjort misstag(!), och IKEAs affärsmodell har definitivt en resa att göra. Så ta mig med en nypa salt. Men jag efterlyser akut(!) Ingvars typ av ledarskap i hur vi tar oss an de utmaningar mänskligheten står inför idag.
  Vi behöver ledare som sätter de många människornas intresse i första rummet. Som vågar gå tvärsemot sin industri. Som åker tåg i andra klass och hellre skänker miljoner till lokala sjukhuset än att värma upp egna poolen. Som inser sina misstag, ber om ursäkt - och tänker om, i stället för att fortsatt peka med hela handen mot sanningar som slutat vara sanna.

I synnerhet behöver vi ledare som - med maximal tillit - håller dörrarna öppna in till det allra heligaste, mest sårbara.


IKEAs tidiga dagar sammanföll med Folkhemmets uppbyggnad. Då var syftet att materialisera och demokratisera ett bra liv hemma. Idag ser omvärlden annorlunda ut, och det är med denna insikt jag vill avsluta med samma ord - tillika den nionde tesen i ’En möbelhandlares testamente’ - som min evige idol brukade:

”Det mesta är ännu ogjort. Låt oss förbli en samling positiva fanatiker, som med orubblig envishet vägrar att acceptera det omöjliga, det negativa. Det vi vill, det kan vi och det skall vi göra - tillsammans. Underbara framtid!”

Vad säger ni - tar vi oss an utmaningen?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Comments