Du står inför två val...

Jag sitter i skräddarställning i min fula soffa och tittar ut över den algplan till altan som jag kallar min. Det flyger minimala snöflingor i en riktning de inte riktigt bestämt sig för ännu och jag betraktar dem så medan innehållet från en stor burk folköl svalkar min strupe. Vad sitter alla och tänker på idag? Vad hittar de på? Har de ostädat eller städat hemma? Har de skrivit något, skapat något? Spelat spel, druckit rödvin? Läst någon bok, funderat på framtiden? Klappat varandra eller drivit varandra till vansinne? Har de knäppt en folköl klockan 13 bara för att ingenting egentligen spelar någon roll just nu? Eller kanske för att en folköl klockan 13 är precis allt?

Jag tänker på verkligheten och framtiden som ett spel. Greta initierade det. Hon är Gud. Nu finns det två val: vi ska tillsammans ta oss an en utmaning av ogripbar magnitud, eller så ska de flesta dö och några försvinna - för att leva i förnekelse, överflöd och isolation. Vi ska öppna gränserna och drabbas av det kollektiva, ackumulerade eländet. Se det rätt i vitögat tills sanningen landar som en vimsig dolk i bröstet och sen börja om på nytt. Bygga ett samhälle från ingenting utom precis allt vi har fast i en annorlunda skepnad och med omkastade, omtumlade, fulla hjärtan. Fast beslutna och totalt förvirrade och på inget annat sätt kan det vara på något annat sätt.

Eller så ska vi ge upp. Acceptera att människan kom fram till att hellre leva så väl som hon hade råd med tills dess att det faktiskt inte gick längre. Där valet fanns att tänka om sin bekvämlighet, bestämde man att det inte gick. Vi vände aldrig skutan. Några fick aldrig chansen att leva med samma förutsättningar som vi. Vi med pengar. Vassa armbågar. Vi som bunkrat. Vi som i vårt eget välstånd och i vår egen kolonialisering av världen gjort övergrepp på denna utan att ens veta det. Fast att vi vetat det.

Utopi eller dystopi.

Den ena är enkel, den andra är svår. Den ena är rätt. Den andra är... möjlig. Trolig. Omöjlig.

Vad innebär spelet? Vad blir mest spännande?

Är det ett spel? Eller är vi människor som lever eller inte lever med tungt hjärta? Fullt hjärta? Är vi människor med anpassningsförmåga? Eller konstaterade vi att denna låg för långt ner i det moraliska stök som är vårt leverne.

Jag är inte ens rädd längre. Jag vill bara veta vilken väg vi bestämmer att vi ska ta. Väljer vi att leva som vi gör och leda oss själva i fördärvet så är det absolut fine. Men om det inte är det vi vill så står jag redo för ett annat spel. En annan quest. En som kittlar och känns bra, liksom oavsett hur framtiden ser ut.

- Att bygga upp samhället igen. Utefter helt andra premisser. Från blank page.

En väg som är möjlig om vi börjar säga att den är möjlig.

"Clear eyes, full hearts, can't lose", som någon sa.

Eller?

(Du står inför två val. Vad väljer du?)