onsdag 11 mars 2020

"Jag är inte orolig". Vilken TUR för dig!

Jag skrattade gott åt anekdoten om hur min pojkvän brukade knäppa av cykelhjälmen och kasta in den i grannens trädgård när han var på väg till skolan förr. Det har jag sett många göra. Själv minns jag jobbiga år av gliringar då jag behöll hjälmen på. Och behöll den på. Och behöll den på. Varje dag tog det emot – varje dag satte jag på mig den. Ironiskt nog slutade jag skydda lilla huvudet efter gymnasiet då gliringarna rimligen torde dunstat bort i den allmänna vuxenskapen.

Liknande minitrauman har följt mig och många andra under längre tid. I tider av Corona och klimatkris blir fenomenet extra tydligt: att ta saker på allvar är tydligen töntigt. Hur blev det så?

I en relativt väl omhändertagen hjärna har jag samlat på mig mången observation på ämnet. Noterat objekt och subjekt, politiska läggningar, sakfrågor. Fastän psykologins ’in-group’- och ’kognitiv dissonans’-teorier säkerligen förklarar det mesta, tänkte jag göra en egen trubbig och simplifierad redogörelse på underlaget i fråga. (Ja, kom verkligen ihåg att jag braskade med just ’trubbig’ och ’simplifierad’ innan du på högerkanten sedan föreslår min korsfästelse).

Att inte bry sig är förbehållet de coola. De som mobbar. De som går till jobbet fastän de är dyngsjuka. De blå. (Åtminstone i vuxen ålder). Studerar man ledare i företag, politik och journalistik märker man ganska snart en grund och märklig inflation i dragandet av ”Jag är inte orolig”-kortet. Får Sara Skyttedal frågan om hon är orolig för planetens mående kommer hon hoppa på ett flygplan bara för att få svara dig därifrån hur o-orolig hon är. Som Simba, som ”skrattar faran mitt i ansiktet – hahaha!” (innan mötet med de tre hyenorna!).

Just sakfrågan spelar mindre roll, även om den kring de många människornas säkerhet tycks särskilt ansatt. Viktigare tycks för vederbörande folkgrupp vara att parera alla hot och stora förändringar så att de aldrig materialiseras. Skulle de mot förmodan göra det, har gruppen en särskild omloppsbana via vilken man vänligt men bestämt skickar efterföljande oro eller dåligt samvete ut i universum igen. Intressant är i dessa tider att notera alla coola människor som närmast livstidslänge gjort narr av hållbarhetsintresserade för att sedan, vanligen över en natt, ändra narrativet till ett härligt och sedvanligt: ”Äh, vi är ändå körda!”. Jaha? Men vilken fantastisk tur för dig att du hittat ett sätt att distansera dig även från detta! Då ska vi se, i vilken utsträckning ska jag nu återigen dra din vikt?


Jag menar inte att vi ska lösa problem med oro och panik. Däremot behöver det bli okej att vara mänsklig. För vad är en kris? Vad innebär en stor förändring?

Fundera på vad en sådan skulle betyda för dig. Vad det skulle betyda att reagera. Att ta det säkra före det osäkra. Att känna känslor. Att kanske ge lite välförtjänt cred till de som drivit frågor även för dig.

Kan det faktiskt vara coolt att bry sig?

Låt mig veta vad du kommer fram till! Jag behöver komplettera mina empiriska studier med lite lyckliga slut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Comments