En bekant till mig är före detta designstudent, numera utbränd. Resan började då hon bestämde sig för att vara en konstnär som bara använde återbrukade material. Hennes kursare gjorde förstås inte det, och TADA: där har vi premissen för hur hennes liv sedan utvecklades.
Vi miljömuppar är uppfostrade med att (ny)konsumtion är fult och sekundärt. Det leder till en massa spännande: bland annat att vi klistrar fast oss på gatan, och handlar second hand. Eller inte handlar alls. Det senare är nog det allra fräschaste. Så länge det finns favelas har du ingen rätt att lägga pengar på världsliga saker som möbler och kläder.
För snart fyra år sen tog jag inte mitt pick och pack och flyttade till en ö. Jag sålde nämligen nästan allt jag hade för att "göra mig fri" inför mitt nya liv först. Hur jag klarade det är fortfarande ett mysterium. Jag saknar fortfarande (jättejättemycket) en hundtandsmönstrad kappa, och en fotogenlampa jag sög på länge och väl innan jag köpte den DYRT i Älmhults antikhandel. Plötsligt hade jag sålt varenda bok jag nånsin läst, gjort mig av med mina fantastiska sängar, och gått från 170 KVADRAT JUGENDVÅNING till färdigmöblerad liten skärgårdsstuga. Bra story, jag vet.
Nu mår jag p.
Jag och min bekant, som är före detta designstudent, numera utbränd, pratade sist om stil. Att vi kanske saknar att ha en. Vi vet inte helt, för det är verkligen svårt att säga hur man egentligen hade uttryckt sig om det var fred på jorden och västvärldens synder inte nyligen hade dränkt halva Pakistan. Stilen kanske ligger i värderingen. Går du på en klimatdemonstration känns det så. Värderingen är: dumpstrade galonregnjackor och luggslitna Kånken från sjuttitalet. "Min stil är att jag värderar mänskliga rättigheter".
Jag vill inte se ut så.
I min dator och i min tele har jag en hemlighet. En stor. Man skulle kunna säga att det är ett bibliotek. Och jag vet att det är en gammal take, att folk biktade sig om sånt här redan flera år sen. Men: Hemnet. Jag har hängt där. Betat av ohemula mängder objekt. Sparat bilder: stoiska hus i Norrland, bonniga mangårdar i Tingsryd, kaffekoppsvänliga stentrappor till snickarglada hus, jalusidörrar ingen renoverat. Kan ha kollat en del på Husdrömmar. Hatat mycket, men inspirerats. Intensivt önskat Marie Olssons mazzegas. Fysiskt dragits till trädetaljerna hos @starkelsefabrikenh. Drastiskt drabbats av @mal_insta:s textilier. Avundats Emma Sundhs halmbalshus med hög panna och tillhörande orangeri. Maniskt fotat sidor i Storm-Stina-böcker. Fått stiluppenbarelser av pjäserna i Glasblåsarns barn. Längtat in i korridorerna i serien Velvet.
Jag har ett helt arkiv av uppslag till stilar som är jag, men jag gör inget med det. Skulle jag väcka begär hos någon, är nämligen min livsgärning förgäves. Skulle jag börja fokusera på att anamma en stil, dör ett barn till i Yemen.
I stället mår jag piss. Jag går i mitt färdigmöblerade, prisvärda skärgårdshem och känner mig trängd för att en snäll hyresvärd placerat en antracitgrå hörnsoffa och ÅTTA(!) ekfanerade MALM-byråer där. Piss för att de är fula och feldimensionerade. Piss, ja inte som barnen i Yemen, men på det där privilegierade sättet som man på samma sätt gör om man tidigare flugit mycket men nu inte längre "får" flyga. Jag är en vit, kränkt kvinna. Förtryckt.
Vi är förstås inte förtryckta, varken jag eller min bekant, före detta designstudent, numera utbränd. Men kanske är det inte helt irrelevant att hitta ett litet, litet sätt att få utlopp. Kanske är det inte helt dåligt att som ständig miljömartyr lägga lite av sin tid på att skapa ett bo som man trivs i och som ger energi. Kanske är det inte förkastligt att lägga en liten peng ibland på att inte känna sig ful. Kanske är jag inte ond och basic för att jag, utöver att jobba för en bättre värld, också tycker det är givande med en stil. Feng shui. Färger och material.
Vad vet jag. Men någon annan sanning än att jag sitter och trycker på ett hemligt bibliotek måste ju finnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Comments