torsdag 31 oktober 2024

3. Överenskommelse

Det var säkert 15 år sedan hon var här sist. Aldrig hade det varit hon som öppnade upp stugan för våren, aldrig hade det varit hon som bommade igen den för hösten. Både pappa och Lasse hade genom alla år besparat övriga i huset det jävligaste görat. En tyst överenskommelse för att alla skulle vara glada och inte fullt ut inse vad en spartansk stuga på en enslig, saltpinad kobbe egentligen innebär.

Kottholmen var dem alla kär, och det spartanska något heligt. Särskilt för männen i huset, och i förlängningen också för övriga. När Solveig, mamma, lillasyster Cissi och övrig familj och vänner kom någon gång på aprilkvisten brukade brasan vara igång, plywoodskivorna borttagna från fönstren och eventuella spår från vinterns djurliv noggrant bortstädade. Ström och vatten var magiskt igång (- att detta och avlopp överhuvudtaget fanns, var en välsignelse) och utemöblerna nerbökade från vinden. Fastän de aldrig hade sagt något om det, var särskilt Solveig - och dessförinnan Solveigs mor - tacksamma att överenskommelsen var just sådan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Comments