Skärva, forts.

Gud, jag var ju engagerad i allt. Peppig. Var ok med att synas, att ta mig för. Ingenting var jobbigt såsom saker kan kännas jobbiga nu. Jag var sugen på att dela med mig, och fånga stunder. Har ju alltid älskat att fota, nu är det som att sånt är världsligt. Att det är skämmigt att ens vilja dela med sig.

Hade ändå inte vetat i vilken ände jag skulle börja. Alla tankar spelar pingpong, allt händer för snabbt, och allt är för komplext.

(Jag skulle ju bli vuxen nu. Vi skulle ju gå in i nästa fas. Så blev det inte.)