småtimmarna de mina

stannar envist uppe
svettig, illamående
ont i halsen ont i skallen
gå föfan och lägg dig!

nej, måste ha mina småtimmar
måste upp tidigt också för den delen
vill ha allt av natten
allt av dagen
allt av allt

(fomo)

kollar ett avsnitt till, bara för att jag kan
har redan sett det sju gånger

MIN TID

vaknar ful
trött
hinner ingenting
halsar koffeinbrygder
går en dag till

det är lugnt
jag kan ju börja leva bättre när jag vill

dekadens looks good on me
vi säger så

Livets stora

Kan man samtidigt vara

en trygg person

och en person som låter livet hända

Komplicerad inställning till det här

HATAR hur livet händer.
ÄLSKAR hur livet händer.

Nej, sorgen, låt mig va

Jag är ju så stark nu
Har ju byggt upp det här
Vill ju bara vara glad
Glömma bort att saker tar slut

Kan inte vara lycklig
Inte tänkande och lycklig i alla fall

Snälla morfar, ramla inte fler gånger nu
Förväxla mig inte med mamma heller
Se bara till att komma hem från sjukan
Håll dig klar
Dra dina fräckisar om du vill
Jag måste ju få visa hur fina möblerna från din och mormors källare blev i min lägenhet

Låt mig inte behöva släppa in sorgen igen

För övrigt

Jag är så jävla trött på gärningsmän.
(i allmänhet alltså)

Snälla, rara, älskade mänska

Så kom det sig att dokumentation från tämligen vanliga mänskors hem blev som nåt slags bättre substitut till inredningsmagasin. Plötsligt med tanke bakom varenda list, vas, blombukett, golvlasyr. Det kom sig att tämligen vanliga mänskor med tämligen vanliga löner i tämligen vanliga hem skulle bli som förbytta.

Hur har du gjort det???

Var har du köpt den???

SNÄLLA SÄG VILKEN FÄRGKOD DU HAR I LILLANS RUM

🍀👌😍😘(👩🔫)

Vad det gjorde med de tämligen vanliga mänskorna på lång sikt var ännu okänt. Det enda som var säkert var att många av dem la varenda peng de hade på marmor, mässing, rosenskärmar och karmstolar och på köpet blev tämligen fattiga. Många skiljde sig också. Eller bara fick gå under jorden ett par månader p.g.a. den där nedra sammetssoffan. Nån födde för tidigt för hon var så stressad över renoveringen av det egentligen ganska funktionella femtiotalsköket. Än fler hamnade i skuld för de köpte Stockholmsförortshus de inte riktigt hade råd med. Krasch. Och så var det med det. Sen kom nya grejer man skulle ha och de tämligen vanliga mänskorna drunknade i allt detta.

THE END.

Förresten, veckans oväntade. Killen som blev intressant enbart för att han i nyktert tillstånd, mitt på ljusa dagen, vågade följa upp sin tidigare onyktra(?) fråga om han inte fick bjuda mig på middag. Jag tackade nej, förstås, p.g.a. den jag är. Men ändå. Fett oväntat, plötsligt intressant.

EDIT: Tackade 'ja' sen! Förtjänade han ändå. Mod e underskattat!

Lite så det är nu

De säger att jag måste bestämma mig

Vad vill du, Evelina? VAD VILL DU?

Jag vet ju inte.

MEN DU MÅSTE JU HA EN PASSION!

Jo tack.
DU MÅSTE BRINNA FÖR NÅT.
Men ja.
Jag gör ju det. Bara det att jag inte kan säga vad det är
Nåt större bara.
(De förstår inte. Hur skulle någon nånsin kunna det)

Går in i mig själv i stället

Målmedvetenheten kanske kommer tillbaka i ett annat liv.
Tills dess är jag bara en ambivalent och vilsen tjej med nån slags diffus, inre stubin som kanske inte leder till nånting alls.

Kostcirkeln 2016-01-29

Äter till middag:

Nutella med krokantströssel i
Saltlakritsflakesströssel
Delicatobollar
Bregott gourmet på ostriskakor
Havssaltade kokoschips
Parmesan

Cuz I'm a rock star + fuck u, that's why!

Jag lägger mig platt

Jag lägger mig platt

vill inte va med

Hör
Lyssnar inte

Flyttar bort

Låter nån annan fixa

Allt är för stort

Det bekommer mig så

Det bekommer mig inte

Allt går så snabbt

Man scrollar i sin feed

Slutar chockas

Orkar inte

Så mycket hat

Så kallt mänskor slaktas(!)

som om de inte älskat, sörjt och drömt

precis som jag

Fullkomligt maktlös

(OK - blasé)

Det nya Tillståndet

Man hoppas ens nära får finnas

men man kanske inte bryr sig längre

Gud förbjude

Fast dör gör vi ju ändå så småningom

Vi är väl inte mer än pjäser

Bäst att stålsätta sig

Man får gå vidare

eller få knuff

Ja, vad är livet

Kanske inte så märkvärdigt ändå

Eternity bores me,

I never wanted it

Ni vet, anyway

Så man går till sitt jobb

renoverar sitt hem

fikar

dricker sitt vin

avhandlar världsproblem

återgår

kanske gråter

skänker en slant

Märker ingenting

Jag lägger mig platt

Kokar ner till nåt hanterbart

Men världen är så fucking trasig

Och jag trodde mer om mig själv

Borde kämpa

göra skillnad

Men här sitter man

som ett jävla våp

Lever life

och är glad

för att inget bekommer en

Än

Vem är jag egentligen?

Throwback pre-Shanghai. Kontrasten livet då livet nu.

(Kom att tänka på ett litet tvärsnitt av mitt liv jag plitade ner under en inspirerad stund på väg mot Shanghai för snart ett år sedan. Blir genuint avundsjuk på mig själv när jag läser det men you just keep living until you're alive again, right?)

Tvärsnitt.

Sitter på ett plan mot Shanghai. Jag ska bo där ett halvår och kan inte låta bli att sitta och flina så jag nästan gråter. Det bubblar i hela mig. Kroppen måste tro att jag är fullkomligt nerkärad. Det kanske jag är också. En helt otroligt snygg kille gick förbi mig i gången nyss. Han tittade inte ens på mig, men jag såg hur han var så fin mot farbrorn som behövde resa sig upp för att han skulle kunna komma förbi. Fullkomligt urgulligt. På typ tre sekunder har han gjort ett fint avstamp i mitt lilla hjärta. Älskar den känslan, när någons uppenbarelse får en i tillfällig chock. En omedelbar connection, som visserligen är mer spännande om man inte bara ser utan också blir sedd, och om allt går väldigt snabbt. Om det är över på någon sekund och man undrar om det verkligen hände. Ett intensivt ögonblick som man vet inte kommer leda till någonting. Eller när man är på klubb och vet att det visst kommer det.

       Han hade hörlurar i öronen, såg jag. Korallröda, fina. Undrar vad han lyssnar på. Jag ser honom inte längre och hade inte kunnat beskriva honom mer än att han är mörkhyad, välbyggd och ler med hela ansiktet. Och att han är artig och snäll. Herre Gud. Men jag vet att detta är ett klassiskt fall av kommer-inte-att-hända-någonting och det gör mig ingenting. Det är fint ändå.

       Själv lyssnar jag på Layer Cake med Fritz Kalkbrenner. Får fruktansvärt fin feeling. Inser att det är sådana här stunder som ger mitt lilla liv den extra skjuts den behöver ibland. Stunder när man får en smärre men behaglig chock och avbryts i sitt molande tanketugg.

Mannen i sätet snett bakom har sovit som en stock sedan vi lyfte. Tjejen i sätet framför ser jag bara hårkalufsen av. Den är rödbrun, lång och lockig och rör sig neråt, långsamt, och så snabbt upp. Åt höger ett tag men nu sömnheadbangar hon åt vänster. Jag motstår frestelsen att nypa tag i en slinga och snurra den runt fingret. Onödigt att vara creepy. Hade åtminstone velat blåsa upp min nackkrage och ge den till henne men den ligger instängd i hyllan ovanför några säten framför mig.

       Jag kan absolut inte sova. Måste vara vaken så att vi inte störtar. Tänker mig typ att ena vingen går av och vi singlar ner som ett dåligt pappersflygplan mot marken. Funderar på om det är dumt att ha skorna avtagna och andra absurda saker. Vilken total panik jag hade fått om något hade hänt. Vilken panik jag har nu då helt plötsligt. Och då är det enda som händer att vi har påbörjat landningen. För varje litet kill i magen tror jag att vi är på väg ner i avgrunden. Brukar vara förbannad på folk i vanliga fall. Men dagens flygning går faktiskt väldigt smidigt än så länge, det måste jag trots allt tillstå. Men när folk sitter och ser ut som att ingenting har hänt när hela flygplanet skakar – alltså, jag blir så arg då. Kommer ihåg första gången jag var på ett plan som skulle svänga precis efter start. Skrek som ett barn, trodde verkligen att livet var slut då. Tur jag reser ensam nu, då måste jag vara lite cool. Men vänjer mig aldrig vid att flyga. Dessutom missade jag att de delade ut gratis vin nyss. Sånt oflyt hela ti’n.

       Jag äter godis för att distrahera mig själv. Chokladen har smält lite grann av värmen från mina lår när jag försökte gömma påsen för besättningen. Fick för mig att de skulle ta den ifrån mig, vilket är märkligt då den uppenbarligen godkändes i säkerhetskontrollen. Men min vän, Elvira, sa att jag borde ta vara på det här godiset för att jag kommer sakna det i höst annars. Så då får man skydda det så gott man kan. Snart är det dock bara punchpraliner och Mintolux kvar. Hade egentligen köpt dem till Elvira, men jag gillar också tantgodis ibland. Så det slinker också ner. Hon tyckte jag var gullig som kom ihåg att hon gillar särskilt punschpraliner. Men jag sa att det är sådana saker jag kommer ihåg. Jag är ju en finstilt person. Att jag sedan har svårt att komma ihåg de grundläggande sakerna i livet, typ hur makroekonomi funkar och hur jag är släkt med mina släktingar, det är en annan femma. Jag klarar mig fint på mitt vis tycker jag.

Nu börjar vi verkligen landa. Vågade titta ut från fönstret nyss och såg små engelska byar under molnen. Önska mig lycka till! Bara två förfärliga flighter kvar, varav jag alldeles säkert kommer dö på någon av dem! Nä, då. Skämt åsido. Hörs snart igen.

Jag älskar dig, men hej då.

Välkommen till min hjärna. Vänligen spänn fast säkerhetsbältet. Senast för två timmar sedan lovade jag min pappa att om han och mamma bygger pool så löser jag barnbarn till dem. Nu, vid närmare eftertanke, konstaterar jag att det var ett tämligen dåligt löfte. Jag kan väl för fan inte ha barn. Eller, som någon sa till mig: jag kan väl inte älska.

Jo då. Visst kan jag det. Bara det senaste året har jag lyckats älska två män på bara en kväll vardera. Om jag är lättfotad och lättnerkärad? Mjo, kanske. Jag har åtminstone hållit mig ifrån att dras ned för långt i kärleksträsket. Dragit ursäkter som att "du har din shit together lika lite som jag" och "han har ju faktiskt börjat tappa lite hår så det går ju inte". Ni vet. Som man ju resonerar. Anledningen? Jag ska ju göra karriär! Och jag fattar inte hur andra löser detta att både hinna med fet success och sen också kids och hus och man.

Men vem fan är jag egentligen, som tackar nej till kärlek. Ni vet, när man ligger där dagen efter och känner att man fucking älskar mänskan. Och killen får panik när man basunerar ut att jag har minsann inte tid för dig, hej då.

ENOTECA MAGLIA alltså

Det här ljuset.

Kan det alltid se ut såhär, tack?

Alltså den här sjuka fucking världen

Från artikel i dagens DN. Diskuterar likheterna mellan den Saudiarabiska staten och IS trots saudiernas påstådda avståndstagande från denna grupp:

Mår så illa nu.

Hornaryd Karstorp 5

Men alltså vad ÄR det med det här huset och videon som gör allt så kusligt?!?! SÅ gulligt egentligen ju! Dock vart till salu i ett år, såattee

För övrigt GALET att man kan få så mycket hem för 1 375 000:-. Det får du 35 kvm dålig etta i Högsbo för.

Vilka jävla val man behöver göra här i livet alltså. ORIMLIGT!

Det enda jag vill

Det enda jag vill just nu är

1) att starta karriären
2) att ha en fast röv

Allt annat spelar kvitta. Skiter i dudes. Skiter i att sköta mitt hushåll. Pallar inte festa. Jag vill bara tjäna fett med cash och få tillbaka min fotbollsröv.

Det här med en vardag i total avsaknad av rutiner

Det är en förbannelse. Jag kan inte leva normalt om jag inte är tvungen. Nu några dagar har jag inte haft några måsten. Vad händer då? Jo, jag går och lägger mig vid halv tre på natten, sover till lunch, äter glass till frukost, slösurfar i nio timmar, äter chips till middag och så repeat.

VARFÖR KAN JAG INTE VARA NORMAL

Meanwhile in Iraq