16. 2017-12-08

Det var en mellankall morgon då Solveig halkade fram över de smältande men hala cykelspåren på mamma Unnis uppfart. Hemtjänsten hade redan varit där. Skulle man pricka in dem fick man stå och lurpassa och med lite tur få ett par minuter av deras tid. Solveig var inte avundsjuk. Hon hade själv jobbat i hemtjänsten i många år men det var på den tiden de inte hade fullt så bråttom mellan husen. Bilar hade de också. I vilket fall hade hon missat dem idag.

När Solveig kom in så satt mamma Unni vid köksbordet. Mattorna var borttagna sedan länge och Solveig tyckte att mamma hade krympt i sin rullstol. Medan Solveig fortfarande stod och bökade av sig sina blöta kängor i hallen hade mamma hunnit fråga "Vem är det?" fyra gånger. Hon var inte dement än men väl förvirrad i detta ovana sammanhang som var att nya människor stapplade in i hennes hem flera gånger om dagen. De kändes nya trots att de inte var nya alltid.

Unni var inte samma mamma längre och även om Solveig inte kunde förvänta sig det så gjorde det ont i magen varje gång hon kom in barndomshemmet och såg mammas tomma blick ut över den grå och öde framsidan. Kaffet hade kallnat i koppen framför mamma.

- Ska jag sätta på en ny kanna?

Unni tittade på Solveig och återfick någon slags närvaro.

- Ja, så gott! Vad är klockan?

- Bara halv tio.

- Minsann. Det finns kakor i blå burken!

Solveig låtsades inte höra - tanken på färdigköpta smörkakor från Royal Dansk var absurd med tanke på vad mamma brukade baka. Brukade, i imperfekt. Solveig mindes saftiga rulltårtor, spröda brysselkex och delikata struvor. Hallongrottor, schackrutor, bondkakor och i förekommande fall mockatårtor. Hon satte moderns förfall i samband med att hon inte längre företog sig att baka.

Det var inte för att mamman inte längre kunde baka, före rullstolens intåg givetvis. Det var att självförtroendet inför det plötsligt började sina. Recepten, som annars satt i ryggmärgen, var plötsligt som tomma blad. Unni hade inte kunnat förklara det själv men familjen blev såklart varse ändå. De hade skojat om det men egentligen förstått att det nu började gå utför. Eller utför - Unni höll på att bli gammal så som människor i gemen blir. Det var bara nyligen som Unni hade rest sig upp själv ur rullstolen för sista gången.