250102

Jag såg en räv i morse i skogen där vi bor. Jag hade gått ut och satt mig för att bara vara. Tog med en termos med kaffe. Under natten hade snön fallit. Det kändes som en lisa för själen, en tyst och välmenande gåva från naturen och vädergudarna. Vi bråkade igår, jag och Viktor. Vi skulle planera vårt 2026 på samma sätt som vi planerade vårt 2025 förra året och när jag undrade hur han tänkte rent hypotetiskt kring sitt tobaksbruk, i den händelse vi kanske skulle få klartecken att göra barn igen, så bidde det tokigt. Försökte febrilt förklara hur det är att vara kvinna och undra såna saker, rent hypotetiskt. Hur man inte är galen då utan bara en vanlig kvinna. Hur det inte är ovanligt att kvinnor genom åren ställt krav på sina män att sluta med sådant som är gött och en rättighet i livet, som att snusa eller dricka. Hemska kvinnor. Hemska, krävande kvinnor. Jag fick höra att ämnet var irrelevant eftersom ju ingen av oss ännu vet om vi vill bli gravida igen. Om vi vill göra mig gravid igen, menar jag.

Diskussionen eskalerade kvickt och botades aldrig riktigt, varför vi båda vaknade känslobakfulla och jag följaktligen behövde ta mig ut i skogen där jag såg en räv. Tiden stod nästan stilla när den visade sig. Tror det var första gången jag såg en räv utan skabb och inte genom en bilruta eller för den delen död i ett dike. Allt runtomkring var vitt men räven var lysande orange, som att den hade kommit direkt ut ur Narnia eller så. Den såg mig inte.

När räven vände och smög vidare måttade jag med ögonen att den kanske hade varit tretton meter bort. Det var viktigt för att återge historien. Historien kunde tydligen inte finnas utan att jag också skulle återge den för någon annan.

I övrigt hördes trafikens brus som ett extra element eller väder. Man har skogen, snön, tystnaden, och på det: en matta av staden. En lastbils pipande när den backar, en sopbils krasande när den tömmer en tunna, Hammarskjöldsledens eviga flöde. Jag försöker vara en mindful modern person som kan hantera kontrasterna: skog, stad. En rävs strykande mot den snötäckta ljungen och blåbärstuvorna, bilarnas framfart runtomkring.

Det finns viss inbyggd friktion som man måste finna sig i här i livet. En oförståelse mellan elementen. Mellan lugnet och utvecklingen. Mellan män och kvinnor. Jag tvekar på om jag är byggd för det.

Inte för att en har något val.