Ju mer jag lärt mig, desto mer har jag börjat ogilla världen. Vårt samhälle. Det både underliggande och övertydliga kontrollerade kaos vi lever vårt liv i. Sju miljarder människors försök att skapa mening eller bara ta sig igenom livet tills det tar slut. En annan klick människor som försöker inkludera hela världen i ett och samma system fastän hela världen uppenbarligen inte vill det. Jag, som egentligen inte gör ett skvatt förutom att prata, förakta, bygga upp visioner om förändring, ibland gå så långt att jag tror att jag ska lyckas, men sedan möta ett hinder för mycket och ge upp och få ångest. Ren panik, fosterställning, apati, panik igen, förakt. Förakt mot världen för att den är så jävla trög. Förakt mot alla institutioner som någonstans lyckas styra oss och aldrig blir ifrågasatta. Förakt mot mig själv. Att jag inte gör mer för att världen ska bli lite bättre. Förakt för att jag tar på mig offerkoftan och gör saker jag inte vill bara för att samhället säger att jag bör eller för att samhället helt enkelt är vad det är. Ett förakt mot mig själv för att jag inte bara finner mig i det och är lycklig.
Tänker ni ibland på hur samhället är uppbyggt? Hur saker och ting fungerar? Vilka personer det är som styr i vårt land? Hur internet funkar? Hur man bygger en raket och vem som är så smart att denne får vara en del av detta? Hur självklart det är att livet bara fortgår som det gör? Tänker ni på det ibland, eller har ni gjort er själva tjänsten att stänga av den knappen? Tänk vilka system människan ändå byggt upp och de flesta av oss bara befinner oss i och inte egentligen förstår ett dyft av. Det är ganska bekvämt. Det är som att allt är förutbestämt fastän vi har (borde ha) alla val i världen. Vi går i skolan tills vi vill spy på det, får våra fina examina, lyckas till slut få ett jobb inom det vi studerat men inser snabbt att vi ändå inte kan någonting för att det vi har fått i skolan endast är verktyg baserade på att världen är komplex och oförklarlig. Sen ska vi skynda och bestämma oss för "den rätte" fastän vi vet att det förmodligen finns någon bättre, köpa bostad i en kompromisstad, gifta oss, få barn så att vi inte hamnar utanför föräldragemenskapen eller fråntar föräldrarna glädjen i att bli mor-/farföräldrar, ta upp karriären, få en fancy titel att stoltsera med på LinkedIn, köpa bostad igen, renovera, upprätthålla, träna, försöka umgås med vänner, ha ett bra sexliv, bli för gammal. Och någonstans mitt i detta förväntas vi nu också vara lyckliga nästan jämt.
Livet, liksom. Trots allt är det ju en berg- och dalbana där lycka är ett godtyckligt begrepp. Saker och ting händer. Någon dör, vi ändrar oss, vi slutar älska vår älskade, vi kan inte få barn, vi blir sjuka, vi befordras, det blir sommar, vi dricker vin, vi blir kära, någon dör, barnen i Afrika svälter. Livet händer hela tiden, i hela världen, oavsett hur stabila våra livsskal är. Och kanske är det nyttigt att komma ihåg att allt i det inte är lyckliga stunder. C'est la vie.
Institutioner, livet, ångesten, kaoset, kärleken. Myllret under ytan. Någonstans måste vi hitta distansen till, och det vackra i, det svåra och komplexa. Förhålla oss till att vi till fullo inte är vår egen lyckas smed. Jag tror inte längre på att livet blir precis vad man gör det till. Även tråkiga och hemska saker händer och då måste vi hantera dem också. Min ångest, även om jag gärna hade sluppit den, måste få vara vacker. Den är äkta och förmodligen det mest uppenbara tecknet på att jag, trots allt, är människa.
Kanske är det först när man tillåter sig själv att bekräfta det som inte är perfekt som man hittar drivkraften att faktiskt bryta mönster och institutioner som gör världen till vad den är. Som också får varje person att finna mening, eller åtminstone förstå sig själv, och krama om sitt eget förvirrade lyckliga och olyckliga liv. Jag vet inte. Men jag intalar mig själv att det måste vara så.
Kanske är det först när man tillåter sig själv att bekräfta det som inte är perfekt som man hittar drivkraften att faktiskt bryta mönster och institutioner som gör världen till vad den är. Som också får varje person att finna mening, eller åtminstone förstå sig själv, och krama om sitt eget förvirrade lyckliga och olyckliga liv. Jag vet inte. Men jag intalar mig själv att det måste vara så.