När det är mörkt är alla män våldtäktsmän. Varenda skugga, varenda rörelse ett potentiellt överfall. När ni går bakom oss vill vi springa. Vi måste slänga blickar bakåt för att se att ni håller avståndet. Vi undviker sträckor där ingen kan höra oss skrika, när det går. Vi håller vännen vaken med ett telefonsamtal tills vi är hemma. Ibland vill vi inte hålla vännen vaken och då finns det ingen i andra änden. Vi har, krampaktigt, nycklarna redo mellan fingrarna. Ibland 112 inknappat på mobilen. Eventuellt har vi någon app som skickar sms till våra "skyddsänglar" när vi är framme. Vi försöker gå med självsäkra, orädda steg, eller någon gång smyga oss fram där gatlyktorna inte avslöjar oss. Vi bygger upp scenarion om hur vi ska slå oss fria om ni hoppar på oss men drömmer mardrömmar om hur vi inte ska lyckas få strupen att lyda eller ha kraft att knäa er i skrevet eller riva era ögon. Vi vet att ni kan vara många; kanske någon som bara tittar på. Vi tänker på hur vi ska knipa, bitas, spjärna emot, men sedan behöva ge upp för att ni är starkare. Vi föreställer oss hur fruktansvärt ont det måste göra. Vi undrar hur ni faktiskt ser ut när ni väl är ovanpå oss. Vi tänker att vi kanske måste blunda, och inte se er, så att ni inte måste göra er av med oss efteråt. Vi känner någon som känner någon, som fått sin rädsla bekräftad. Det kunde varit vem som helst. Vi vet att det kan hända. Vi tänker på vem vi skulle ringa först. Hur förstört vårt underliv skulle vara. Att vi aldrig mer skulle kunna ha sex eller våga gå utanför dörren själva. Vi bygger upp skräckscenarion om män som är ännu sjukare än våldtäktsmän. Ibland pluggar vi bara i hörlurarna och drar upp huvan. Syns ni inte, hörs ni inte, finns ni inte. Men ständigt på spänn, hjärtat rusandes i halsgropen, ända tills vi lyckas komma innanför dörren och låsa...
Det är synd om alla er goda män som behöver ta så mycket skit ni inte förtjänar. Som behöver läsa texter som denna, om min och de flesta andra kvinnors rädsla. Som ständigt behöver påpeka att ni alla inte är likadana. Att ni alla inte slåss och våldtar. Att ni alla framförallt inte är så sjuka att ni skulle göra något galnare än så. Men hur ska vi egentligen veta? Ska vi ignorera vår instinkt och innerligt försöka tro att den vi möter bara vill fråga efter vägen? Att den som går bakom helt enkelt ska samma väg som vi? Ska vi stoppa ner nycklarna och njuta av promenaden i stället? We wish!
Det handlar inte om att vi är fördomsfulla. Det vi känner är en befogad rädsla, och vår generaliserande instinkt är helt enkelt en skyddsmekanism. Jag är dock nyfiken på vad ni goda män tänker om denna. Vad ni tycker att vi bör göra och tänka för att inte dra er alla över samma kam. Hur vi kan hjälpa oss själva. Hur ni kan hjälpa oss. Hur ni kvinnor som inte är rädda kan hjälpa oss som är det. Hur vi alla kan hjälpa de sjuka människor som orsakar vår rädsla, och hur vi kan få samhället att förebygga de hemska sanningarna bättre. För ingen vill vara rädd; inte jag, inte ni goda män, inte våra blivande döttrar, inte en endaste en av alla de starka kvinnor jag känner. Inte en enda kotte vill, eller ska behöva, vara rädd.
Det får vara slut med sådana här yttranden nu. Och jag vill aldrig mer skriva en sådan här text. Det är dags för förändring. Vad ska vi göra?
