14. "Don't do more of what they do already not appreciate"

Emedan husmorn i dikten tycktes ha en självklarhet och ett lugn i sin eviga uppgift att hålla huset fint, led Solveig - som den moderna kvinna hon var - vanligtvis av en bitterhet i densamma. Hemma på Fiolvägen tycktes det nämligen som att ju mer hon plockade och fejade, desto mindre plockade och fejade övriga medlemmar i hushållet. Solveig var arg på att *systemet* inte bättre hade reglerat detta när också kvinnorna skulle kliva in på arbetsmarknaden. Så lite som hon trivdes på sitt avlönade jobb, kan ni tänka er hennes gnistrande hat mot det oavlönade. Och inte var jobbet särskilt uppskattat heller.

Det allra konstigaste i kråksången var att den uteblivna uppskattningen av Solveigs hushållsnära tjänster egentligen bara ledde till att hon utförde mer och fler av dem. Monkan hade skickat ett citat en gång: "Don't do more of what they do already not appreciate". Men var det verkligen säkert att familjen inte uppskattade det Solveig gjorde för dem? Med en mammas övertygelse hade hon bestämt hon sig för att ge lite till. Ett tag.

13. Strukturerat förfarande

Än var det inte dags för självhjälp - om inte den gudomliga koppen på trappen räknades, förstås. Solen hade klättrat så att även lyftkranarna, "girafferna", vid älvinloppet avtecknade sig mot stora staden.

Vad var först i tur? Solveig vägde mellan ett strukturerat förfarande där hon metodiskt avverkade ett doningsmoment i taget - och att lustfyllt men samtidigt ångestfyllt svassa mellan alla dagens uppgifter på samma gång. "Valet" föll följaktligen på det senare.

Mamma Unnis husmorsdikt som satt utskriven från en damtidning och laminerad och upptejpad i barndomshemmets gästbadrum, ekade i Solveig. Karaktären i dikten beskriver allt hon (husmorn) gör medan hon egentligen bara är på väg till toan. "Medan jag sitter där, torkar jag av golvet".

12. Expert på att hitta ursäkter

Solveig var expert på att hitta ursäkter för både sina beteenden och sin riktning i livet i stort. Det var bekvämt så. Att Sokrates på jobbet, en juniorboll som gjort det till sitt kall att lära ut självkärlek och sprida "good vibes" bland kollegerna, hade stuckit till Solveig en uppenbar självhjälpsbok efter hennes påtvingade hej då-fika, var därför oerhört besvärligt. Vad skulle hon göra med den? Bli en bättre person?

Nä, vet du vad.

Precis innan de åkte mot Västkusten hade Solveig med ett stön ändå låtit boken slinka ner i sidofacket på trunken.

11. Svek

Deras relation nu var egentligen tämligen ansträngd. Efter många års vänskap genom deras livs olika faser kände de varandra utan och innan och hade hunnit bli urled på varandras egenheter och förutsägbarhet många gånger om. Solveig var alltid Solveig och Monkan Monkan, och på ett bra och dåligt sätt på samma gång visste den ene alltid vad den andre skulle tänka, säga och göra i varje given stund. Ett tillstånd de flesta långa relationer hamnar i till slut. Det hade därför blivit kris i vänskapen när Monkan elva år tidigare hade annonserats som nästa enhetschef. På en arbetsplatsträff!

Sent skulle Monkan få glömma detta svek. Lika fullt som Solveig förstod att Monkan inte hade anförtrott sig om chefsambitionerna för Solveig (- Solveig hade skjutit ner dessa direkt), kändes det bottenlöst sorgesamt och pinsamt att få reda på nyheten samtidigt som de andra kollegerna. Som att Solveig var vem som helst.

Så var det ju förstås inte och det visste Solveig också. Sorgen och upprördheten låg väl egentligen i tanken på hur deras relation med detta onekligen skulle förändras. Tidigare faser i livet hade de trots sina olikheter ändå varit jämlikar och alltid kunnat vända sig till varann för att spy galla över kolleger och chefer. Men nu?

Solveig hade nu ingen verklig ventil - Lasse räknades absolut inte - och det var följaktligen därför som det hade gått utför för Solveig.

10. Ett universum sedan

Att chefen noterade detta var egentligen världsligt. Solveig var en så kallad inventarie, eller dinosaurie, på Borås stad, och som sådan var man nämligen undantagen alla regler, ängslighet, och omorganisationer som konsulterna brukade hitta på. Dessutom var chefen, Monkan (eller ja: Monika, då) Solveigs bästa vän. Ja, de hade givetvis inte blivit bästa vänner medan Monkan var chef - hur hade det sett ut - utan under en festival de var med och anordnade när de var tjugo. Det var bokstavligen i en annan tidsålder. Ett universum sedan.

9. Odrägligheten

Solveig kom till slut till punkten att "allting" hade varit "jättedåligt" "jättelänge". Hon var starkt övertygad om att världen var emot henne och agerade således därefter. Det vill säga ganska odrägligt.

Människor som känt sig för-givet-tagna och eftersatta länge tenderar hamna i odrägligheten till slut. Först kommer det lågljudda missnöjet. Sedan kommer det högljudda missnöjet. Därefter följer frustrationen, bitterheten, den klämkäcka sarkasmen, ironin och sist apatin - eller den odräglighet som infinner sig när man slutat bry sig. Den då man beter sig som att man redan är uppsagd eller då människors blotta existens blir ett upprörande moment i vardagen. Symptom kan, bland mycket annat, inkludera att den drabbade (Solveig i vårt fall) börjar gå efter egen klocka på jobbet, ställer främlingar till svars för till synes oskyldiga handlingar, eller får ett reellt problem med att bjäbba mot andra människor. (Inom- såväl som utombords.)

Det finns egentligen ingen vetenskapligt fastställd ordning och reda på de där olika stegen men att de hade drabbat Solveig var ett som var säkert. Hon och hennes chef märkte det slutgiltigt när Solveig för mångte dagen i rad hade checkat ut vid klockan 14 i stället för 17.

8. Mamman kunde alltid vänta.

Koppen var precis exakt så god som hon hade föreställt sig att den skulle vara. Och det är inte lite det: Solveig hade fantiserat om och byggt upp förväntningar på denna kopp i tjugo år. Ja, det var nog tjugo år. Hon visste det inte då, hon visste det heller inte för femton år sedan eller för tio, men att hon skulle hamna här på holmen var oundvikligt. Som sextitalist och mamma av samma generation var det regel snarare än undantag att man ungefär när barnen kom gav upp det mesta som hade med en själv att göra. Och att det sedan fortsatte på den vägen till den grad att det egna varandet löstes upp och vaporiserades. Eventuella egna behov och aspirationer tedde sig ovidkommande. Andras behov och aspirationer var ju alltid starkare. Mamman kunde alltid vänta. Och vänta. Och vänta.