Skriva, skriva, skriva.

Skriver för att bearbeta. Tar revansch på gårdagen som blev så genomkass och tråkig. (Jag sov ända till 09.26 vilket var jättebra för kroppen men jättedåligt för sinnesron. Sen blev det meck med plåster som blev blöta och att fixa med det på rätt sätt, få tag i rätt grejer. Gjorde ingenting som var varken produktivt eller mysigt. Som sagt: revansch idag.)

Idag är första antibiotikafria dagen på nästan två månader. Vill säga att jag är rädd, men det är jag inte längre. Kroppen är inte riktigt min ändå. Än. Är mer rädd för att gå tillbaka till jobbet igen. Redan varit tillbaka en omgång, efter förra sjukhusvistelsen, men det var tufft att hänga med och jag kände mig off. Gjorde saker fel, avbröt, var långsam. Folk vet vad som har hänt såklart men jag kommer aldrig inte tycka det är jobbigt att inte prestera som vanligt. Min erfarenhet är att om ens anseende börjar naggas så är det kört. Så är det såklart inte, för varenda kotte går ju för fan upp och ner. Vet inte varför andra regler skulle gälla för mig.

På måndag ska jag tillbaka igen är det tänkt. Men både smärta och illamående är egentligen kvar och jag befinner mig i något slags icketillstånd där jag inte riktigt vet vad jag behöver. Vad som vore normalt i det här fallet. När vi först fick reda på att vi skulle behöva ta bort barnet pratade läkaren om en månads sjukskrivning. Det kändes länge tyckte jag, men var ändå fint. Fina, fina Sverige, vars utgångspunkt är att man får sörja hemma en månad om man vill efter något sånt här. Jag tror inte jag hade velat vara hemma en månad för själva missfallet men utrymme att sörja behövs ju på något sätt. Just nu pyser det bara ut i tid och otid. Min sjukskrivningstid blev ju komplikationer och inneliggande vård, och väldigt lite "bearbeta". Förutom panikutryckningen när de fick skicka en kurator på stubben för att jag höll på att gråta ihjäl mig så har fokus egentligen bara legat på det medicinska. När paniken kom var det dock för att jag inte visste vad de hade gjort med fostret. En läkare hade sagt att det blev biologiskt avfall, och det landade inte jätteväl. Hade inte barnmorskan sagt att han skulle kremeras och sen strös på Kvibergs kyrkogård? Fick sedan reda på att så var det visst, biologiskt avfall blir man bara fram till vecka tolv eller så.

Sjuksköterskorna hjälpte mig kolla upp var barnet fanns någonstans. Han var fortfarande på patologen i väntan på eventuell obduktion. Jag insåg under en promenad på området att det var i byggnaden precis bredvid. Där fanns också ett rum för avsked. Det var nästan för knäppt för att vara sant, att titta ut från sitt rum och veta att där inne ligger han. Försöka föreställa sig hur de förvarar de små kropparna. Det var tur att vi fick se honom, även om den stunden mer känns som en feberdröm och fantasi nu i efterhand.

Ja, ni. Jag tycker lite synd om oss. Och jag tänker på alla andra som gått igenom liknande saker och känt sig som aliens ute i världen sen. Det är liksom något brutalt med att vara synligt gravid och ha preppat och boat och förberett föräldraledighet och sagt till alla vänner, och sen från en dag till en annan vara tillbaka på ruta noll. Ruta minus. Jag trodde aldrig man kunde vara så purt avundsjuk på "alla andra". Alla andra som är friska utan att reflektera över det, alla andra som lyckas få barn utan problem.

Vi har pratat om att detta såväl som andra saker vi varit med om skapat ett extra "rum" hos oss. Ett bråddjup och en förståelse för vad livet också kan vara. Ett grepp om sorg och en reflektion kring begreppet rättvisa: att just rättvisa är fel att förvänta sig av livet. Börjar man reflektera kring varför olika saker händer en kan man nog annars tappa det.

Jag vet inte vad jag känner inför insikten att en inte kan ta någonting för givet här i världen. Kanske är det alltings drivkraft. Kanske är det skavet i sig - som gör alla mänskor så mänskliga.

Vördnadsspegeln

Sitter och betraktar mig själv i spegeln vi satt upp vid foten av sängen. Spegeln är förgylld, sirlig, stor. En gånger två meter, säkert. Den skulle kunna insinuera viss annan användning, men hittills har den varit min lilla vördnadsspegel. I den följde jag min graviditet, såg magen växa, funderade på om inte magen borde se större ut, slogs av hur magen andra dagar redan såg stor ut. Såg resten av kroppen hänga med. Rumpan bli större, celluliterna mer påtagliga, brösten fylligare.

Jag trodde aldrig att det skulle vara min grej, att bli mamma. Men plötsligt kände jag mig upptagen i något slags heligt kvinnosamfund. Att det blev tydligare för mig vad kvinnoskapet kan innebära. Vad det innebär för en människa att bestämma sig för att skapa liv. Jag kände mig stolt, glad och som att det äntligen inte var något annat som var viktigare än detta. Så har jag aldrig känt förut. Det var min mamma som först sa att hon trodde att det skulle vara bra för mig att få barn. Då skulle jag behöva komma ur alla tankar kring mig själv och mitt, och fokusera på något annat. Något som ligger närmare än alla världsproblem och egenuppdiktade problem. Något som kanske rentav skulle ligga närmare mig själv. Något mer väsentligt.

Jag tror hon hade rätt, men idag sitter jag och betraktar bara mig själv igen. Halvvägs till att vår pojke skulle komma till oss så gick nånting fel. Och jag vet inte om vi ännu kommit till att förstå detta. Det tror jag inte att man nånsin riktigt gör. Som det gulliga influencerparet i 'Att förlora ett barn' på SVT Play sa: även om vi får barn i framtiden kommer det alltid vara ett skratt för lite i den här familjen.

Vi fick se honom. Vattnet gick i vecka 20 och då fick jag föda ut honom och vi fick se honom. Han var så söt. Dagen innan hade hjärtat fortfarande slagit, då skulle vi bara på RULen och få vad vi trodde skulle vara ännu ett lugnande besked - att allt fortfarande såg fint ut och att allt gick precis som det ska. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att det var såhär det skulle förlöpa. Lappkastet mellan att vi skulle bli en familj ena stunden - och att vi andra stunden skulle ringa våra arbetsgivare och berätta att vi inte skulle komma till jobbet den dagen. Från att vara på väg mot förlossning av en levande människa, en person som skulle bli en del av oss, våra liv, till att behöva säga farväl innan vi ens fått säga hej. Varför skulle det bli såhär? Varför togs hans liv? Han skulle ju komma till oss! Vem skulle han varit? Vi skulle ju lära känna dig.

En och en halv månad och fem operationer senare. Det gick väldigt fel även med mig när allt hände. Det blev ett hål i livmodern, moderkakan försvann mystiskt, och jag höll på att blöda upp inombords. Vi har nog fortfarande inte fattat vad som har hänt, det har inte läkarna heller. Men nu sitter jag hemma, i vår säng, och tittar på mig själv i spegeln. Jag känner att jag är snäll mot mig själv, att jag fylls av vördnad. Det gick inte som det skulle, men här sitter jag. Me, myself and I. Utmärglad, grå och med sådan värme inför mig själv och livet. Bara någon vecka innan allt hände hade jag köpt ett par örhängen till mig själv. Man skulle säkert kunna kalla det en "push present". Jag har tagit på mig dem nu som för att ta tillbaka mitt jag. Som för att säga till mig själv att jag åtminstone har min kropp och mitt liv. Jag känner mig söt och gullig som gör så. Och Viktor hjälper till. Igår, precis hemkommen från sjukan, var magen svullen av titthål och koldioxid och smärta, och omplåstrad åt alla håll. Han sa att jag var gullig.

Mitt hjärta. Nu gick det inte som det skulle med detta, men tänk att vi har varann. Tänk att jag har mig och mitt liv. Tänk att allt kommer bli bra på något sätt.

Om vi vågar eller kan försöka med det här igen vet vi inte. Men just nu behöver vi inte veta just det. Just nu lackar det mot jul, det snöar ute och vi bestämmer vilken färg vi ska ha på luckorna i vårt kök. I köket ska vi lyssna på musik, baka och dricka glögg. Där ska vi hänga amaryllis och tunga julgardiner, tända ljus, kanske någon gång framöver bestämma om vi ska försöka igen.

Livet, livet. Vilken tur vi far.

Vem är du? Jag är Döden.

Efter ett trauma, mitt första riktiga, har min dödsångest uttryckt sig bättre. Det har blivit tydligt vilken typ av saker jag vill ha gjort mer av eller provat på i mitt liv. Och det är många saker. Fler saker än jag kommer hinna med, vilket alldeles säkert kommer generera i viss ångest i sig.

Allt har egentligen med att uttrycka sig att göra. Att använda kroppen, knoppen. Prova på. En vardag fylld av något annat än vardag - det vill säga den trötta och enformiga sorten.

Såg precis en dokumentär där man får hänga med vid inspelningen av Saraband, av Bergman. Man kan säga mycket om herr B men ingen kan anklaga honom för brist på hängivenhet.

Bergman led också av mycket dödsångest. I det som föranledde Saraband, vilket bland annat var en operation då han blev sövd för länge, kom han dock till insikt om hur enkel döden är när den väl hägrar. Det är både trösterikt och meningslöst. Var ens strävanden ingenting? Är det verkligen så att man dör oavsett, att livet inte hänger på hur mycket man vill leva det och hur mycket man tycker sig ha kvar att göra? Man kan bli ödmjuk för mindre.

Oavsett hur enkel döden är när den väl kommer för att hämta en så känner jag så starkt att livet, ett liv, är det enda man har. Jag är åtminstone skyldig mig själv att göra det tydligt vilket bidrag jag stod för här i världen och gentemot min omgivning. Vilka vänskaper jag faktiskt hade, vilka kvaliteter jag hade som spelade roll. Hur jag provade på min förmågor, vilka historier jag hade inom mig. Mer än att uppnå en slags potential så vill jag åtminstone ha provat på.

Sjunga mer, skriva mer, spela in en film. Regissera, skriva teatermanus, spela någon roll själv. Baka, renovera, mingla, vara någon. Hångla mer. Bli mamma, världens bästa. Få nya bekantskaper. Göra mig fin lite oftare. Gå på fler bröllop och tillställningar. Ha ett eget bröllop.

Det finns inte på kartan att jag ska dö eller begränsas men ändå måste jag börja leva som att det kan ske idag.

Vilken omänsklig stress och lättnad på en gång.

Ett liv. (1).

Skärva, forts.

Gud, jag var ju engagerad i allt. Peppig. Var ok med att synas, att ta mig för. Ingenting var jobbigt såsom saker kan kännas jobbiga nu. Jag var sugen på att dela med mig, och fånga stunder. Har ju alltid älskat att fota, nu är det som att sånt är världsligt. Att det är skämmigt att ens vilja dela med sig.

Hade ändå inte vetat i vilken ände jag skulle börja. Alla tankar spelar pingpong, allt händer för snabbt, och allt är för komplext.

(Jag skulle ju bli vuxen nu. Vi skulle ju gå in i nästa fas. Så blev det inte.)

Skärva.

Går in och kollar mina gamla Instagramstories för att påminnas om vem jag var, vad jag tyckte om, vad jag vad engagerad i.

Jag är en skärva av mig själv.

15. Endast kylan självt

Så vad gör man då, när man lustfyllt men samtidigt ångestfyllt svassar mellan alla dagens uppgifter på samma gång?

Efter att ha satt i sig ett par gudagoda husmansknäcken med makrill gled Solveig ner i sina nötta Kottholmsbyxor och in i pappa Johns gamla fiskar-olle, och började med en gubbtur runt stugan. Dagen hade vaknat och frosten över de löv och klippor och ljungtuvor som omgav henne gick ton i ton med en dimma som smugit sig på under morgonens gång. Omgivande skär syntes bara som vaga skuggor och hade deras placering inte redan varit så bekant för Solveig hade hon haft svårt att bedöma avståndet till dem. Det var tyst så när som på något enstaka smäck med efterföljande eko från isen som fortfarande låg kompakt på norrsidan.

Allt låg stilla. Det var endast kylan självt som letade sig in innanför halslinningen och in genom revorna vid knäna. Det var skönt. Solveig tog ett försiktigt men djupt andetag, för att inte råka rucka på stillheten. Vem visste när hon skulle uppleva en sådan här morgon härnäst?

Det var el och det var vatten och det var skivor för fönstren. I stället för att börja med det viktigaste, att få igång elen, gick hon ner på söderslänten och rev upp lite ljung och några kvistar som skulle få agera bukett senare. Hon inspekterade den grånade och rangliga flaggstången. Hon räknade de gamla kanoterna som låg staplade mellan de låga, ensamma ekarna och plockade ett par frusna, sega enebär från den ännu ensligare enebusken. Hon ställde sig vid den vådliga bryggan och sprätte ut bären över vattenytan. Det här var ljuvligt. Ensamheten slående. Avsaknaden av måsten ...inte lika slående. Men de var hennes.

Solveig tog och åtminstone letade upp kofoten för att kunna bryta upp fönsterskivorna. Det var nio fönster i olika storlek och säkert dubbelt så många nubb runt varje skiva. Solveig hade aldrig förväntat sig något annat när det kom till Lasse. Det han gjorde, gjorde han så vanvettigt ordentligt. Det var allt som oftast enerverande, men nu fylldes Solveig också av en ömhet inför detta. En som ganska snabbt försvann när hon insåg hur lång tid det skulle ta att få bort alla skivor utan att också behöva hämta arbetshandskar och få ner stegen från vinden. Allt var alltid mer komplicerat än man tänkt sig och det var helt klart vuxenskapets tristaste vetskap.

Solveig tog en paus för att i stället gå in och börja boa i badrummet.

14. "Don't do more of what they do already not appreciate"

Emedan husmorn i dikten tycktes ha en självklarhet och ett lugn i sin eviga uppgift att hålla huset fint, led Solveig - som den moderna kvinna hon var - vanligtvis av en bitterhet i densamma. Hemma på Fiolvägen tycktes det nämligen som att ju mer hon plockade och fejade, desto mindre plockade och fejade övriga medlemmar i hushållet. Solveig var arg på att *systemet* inte bättre hade reglerat detta när också kvinnorna skulle kliva in på arbetsmarknaden. Så lite som hon trivdes på sitt avlönade jobb, kan ni tänka er hennes gnistrande hat mot det oavlönade. Och inte var det oavlönade jobbet särskilt uppskattat heller.

Det allra konstigaste i kråksången var att den uteblivna uppskattningen av Solveigs hushållsnära tjänster egentligen bara ledde till att hon utförde mer och fler av dessa. Monkan hade skickat ett citat en gång: "Don't do more of what they do already not appreciate". Men var det verkligen säkert att familjen inte uppskattade det Solveig gjorde för dem? På Instagram hade hon sett en amerikansk mamma tipsa om att från en dag till en annan avveckla sina insatser. För att se vad som hände. Solveig var inte kaxig nog att avveckla allt men hade under föregående år provat på upproret att i alla fall sluta stryka lakanen. I kampen mellan teveapparaterna som huserade å ena sidan hockey och å andra sidan trädgårdsprogram hade Solveig den senaste tiden också börjat höja volymen på "sin" teve i vardagsrummet, för att överrösta teven i rummet brevé. En blygsam protesthandling, men väl ett steg i den riktning hon avsåg.

Tanken på att bli kvitt sina bojor, sina måsten - verkliga och upplevda - lämnade inte Solveig i fred.

13. Strukturerat förfarande

Än var det inte dags för självhjälp - om inte den gudomliga koppen på trappen räknades, förstås. Solen hade klättrat så att även lyftkranarna, "girafferna", vid älvinloppet avtecknade sig mot stora staden.

Vad var först i tur? Solveig vägde mellan ett strukturerat förfarande där hon metodiskt avverkade ett doningsmoment i taget - och att lustfyllt men samtidigt ångestfyllt svassa mellan alla dagens uppgifter på samma gång. "Valet" föll följaktligen på det senare.

Mamma Unnis husmorsdikt som satt utskriven från en damtidning och laminerad och upptejpad i barndomshemmets gästbadrum, ekade i Solveig. Karaktären i dikten beskriver allt hon (husmorn) gör medan hon egentligen bara är på väg till toan. "Medan jag sitter där, torkar jag av golvet".

12. Expert på att hitta ursäkter

Solveig var expert på att hitta ursäkter för både sina beteenden och sin riktning i livet i stort. Det var bekvämt så. Att Sokrates på jobbet, en juniorboll som gjort det till sitt kall att lära ut självkärlek och sprida "good vibes" bland kollegerna, hade stuckit till Solveig en uppenbar självhjälpsbok efter hennes påtvingade hej då-fika, var därför oerhört besvärligt. Vad skulle hon göra med den? Bli en bättre person?

Nä, vet du vad.

Precis innan de åkte mot Västkusten hade Solveig med ett stön ändå låtit boken slinka ner i sidofacket på trunken.

11. Svek

Deras relation nu var egentligen tämligen ansträngd. Efter många års vänskap genom deras livs olika faser kände de varandra utan och innan och hade hunnit bli urled på varandras egenheter och förutsägbarhet många gånger om. Solveig var alltid Solveig och Monkan Monkan, och på ett bra och dåligt sätt på samma gång visste den ene alltid vad den andre skulle tänka, säga och göra i varje given stund. Ett tillstånd de flesta långa relationer hamnar i till slut. Det hade därför blivit kris i vänskapen när Monkan elva år tidigare hade annonserats som nästa enhetschef. På en arbetsplatsträff!

Sent skulle Monkan få glömma detta svek. Lika fullt som Solveig förstod att Monkan inte hade anförtrott sig om chefsambitionerna för Solveig (- Solveig hade skjutit ner dessa direkt), kändes det bottenlöst sorgesamt och pinsamt att få reda på nyheten samtidigt som de andra kollegerna. Som att Solveig var vem som helst.

Så var det ju förstås inte och det visste Solveig också. Sorgen och upprördheten låg väl egentligen i tanken på hur deras relation med detta onekligen skulle förändras. Tidigare faser i livet hade de trots sina olikheter ändå varit jämlikar och alltid kunnat vända sig till varann för att spy galla över kolleger och chefer. Men nu?

Solveig hade nu ingen verklig ventil - Lasse räknades absolut inte - och det var följaktligen därför som det hade gått utför för Solveig.

10. Ett universum sedan

Att chefen noterade detta var egentligen världsligt. Solveig var en så kallad inventarie, eller dinosaurie, på Borås stad, och som sådan var man nämligen undantagen alla regler, ängslighet, och omorganisationer som konsulterna brukade hitta på. Dessutom var chefen, Monkan (eller ja: Monika, då) Solveigs bästa vän. Ja, de hade givetvis inte blivit bästa vänner medan Monkan var chef - hur hade det sett ut - utan under en festival de var med och anordnade när de var tjugo. Det var bokstavligen i en annan tidsålder. Ett universum sedan.

9. Odrägligheten

Solveig kom till slut till punkten att "allting" hade varit "jättedåligt" "jättelänge". Hon var starkt övertygad om att världen var emot henne och agerade således därefter. Det vill säga ganska odrägligt.

Människor som känt sig för-givet-tagna och eftersatta länge tenderar hamna i odrägligheten till slut. Först kommer det lågljudda missnöjet. Sedan kommer det högljudda missnöjet. Därefter följer frustrationen, bitterheten, den klämkäcka sarkasmen, ironin och sist apatin - eller den odräglighet som infinner sig när man slutat bry sig. Den då man beter sig som att man redan är uppsagd eller då människors blotta existens blir ett upprörande moment i vardagen. Symptom kan, bland mycket annat, inkludera att den drabbade (Solveig i vårt fall) börjar gå efter egen klocka på jobbet, ställer främlingar till svars för till synes oskyldiga handlingar, eller får ett reellt problem med att bjäbba mot andra människor. (Inom- såväl som utombords.)

Det finns egentligen ingen vetenskapligt fastställd ordning och reda på de där olika stegen men att de hade drabbat Solveig var ett som var säkert. Hon och hennes chef märkte det slutgiltigt när Solveig för mångte dagen i rad hade checkat ut vid klockan 14 i stället för 17.

8. Mamman kunde alltid vänta.

Koppen var precis exakt så god som hon hade föreställt sig att den skulle vara. Och det är inte lite det: Solveig hade fantiserat om och byggt upp förväntningar på denna kopp i tjugo år. Ja, det var nog tjugo år. Hon visste det inte då, hon visste det heller inte för femton år sedan eller för tio, men att hon skulle hamna här på holmen var oundvikligt. Som sextitalist och mamma av samma generation var det regel snarare än undantag att man ungefär när barnen kom gav upp det mesta som hade med en själv att göra. Och att det sedan fortsatte på den vägen till den grad att det egna varandet löstes upp och vaporiserades. Eventuella egna behov och aspirationer tedde sig ovidkommande. Andras behov och aspirationer var ju alltid starkare. Mamman kunde alltid vänta. Och vänta. Och vänta.

7. O helga stund

Efter många om och men - det var inte helt enkelt att hitta i en sommarstugegarderob med bara fotogenlampa - hade Solveig fått ihop både stativ, kanna, behållare och rödsprit till sitt företag. Burken med kokkaffe stod där den skulle på kökshyllan och vatten hade hon kvar sedan gårdagen.

Eftersom Solveig var av uppfattningen att väder skulle kännas och att spartanska förutsättningar gav det allra bästa kaffet (det där är en konst), släpade hon ut en soldyna på trappen och satte sig till rätta.

Installera stormkök var inga konstigheter. Inte kyla heller. Det var något visst med att bara klara sig.

Det var något visst med att sitta på en trapp, helt själv, se hemstaden i fjärran och känna sig mallig över att till och med ha haft närvaro att sno med sig en mjölk-tetra från jobbet innan hon klockade ut häromdagen.

O helga stund. O helga stund för världen!

6. På obehörigt avstånd

Solveig slog upp dörren för att mötas av mörker. Mörker med en aura av orange över stan; långt bort Stena och Maersk Line, långt bort Älvsborgsbron och giraffkranarna, långt bort Gylfen. Förlåt: Karlatornet.

Göteborg var fint på behörigt avstånd. På obehörigt avstånd var stan alltjämt en byggarbetsplats. Förutom Västlänken, numera Pestlänken efter att den sprängt upp underjordsråttorna till Feskekôrka i stället, pågick ständigt något projekt i stan. Var det inte Liseberg som skulle bre ut sig lite till var det en ny bro som skulle byggas, ett kulturområde som skulle rivas, ett Hisingsområde som skulle hottas upp, en arena som skulle bytas ut, eller en flytande stadsdel som skulle anläggas utanpå den vanliga stadsdelen. Staden med omnejd var dessutom och tydligen ganska olämpad för allt ovan. Häromåret höll halva Stenungsund på att glida iväg när någon byggperson hade stjälpt av lite för mycket grus ovanför E6an.

"Pålning pågår". Solveig tyckte att människor skulle varnas för både pålning och skred och underjordiska bomber innan de flyttade hit. Hon hade läst att det inte finns något gemensamt ansvar för stadsbyggnadens beständighet här utan det var upp till varje bygge och byggherre att bestämma om det hela skulle hålla för dem också. Ett intrikat system! Ett system som Solveig inte motsatte sig längre. Det var fördenskull inget att sätta sig emot: det var utveckling. Det var pengar och tillväxt och möjligheter. Alla förstod inte det och höll inte med om det men så blev det i alla fall, det gick inte att stoppa.

När Solveig var yngre försökte hon stoppa saker. Tillsammans med sina väninnor på estetlinjen protesterade hon mot det mesta. Ibland även mot saker som hon inte förstod varför de skulle protestera mot. De ville ha nerväxt och bevarande och solidaritet. Så långt allt väl! Solveig gjorde så småningom en diskret sorti då hon kom till insikt om olika oskrivna lagar i samhället, såsom att arga estettjejer utan något som helst kapital eller konkreta idéer fick det svårt med genomslagskraften.

Solveig hade de senaste åren, trettio år eller så, sett på "vanföreställningarna" (nerväxt, bevarande, solidaritet), som hon såg dem, med viss överlägsenhet. Hon var stolt över det. Inte glad, inte stärkt, men bekväm i sin nya identitet som äkta realist (som sagt), som slapp sitta fastkedjad vid diverse fallfärdiga byggnader. Solveig hade rentav blivit så fast i sin övertygelse om maktlöshet att hon knappt visste om hon fanns längre. En mindre bra bieffekt, måhända.

Auran över Göteborg i all ära. Den vittnade i alla fall om att det var dags för morgonkaffe.

5. Orimliga förväntningar

Dagen vaknade, och Solveig med den. Åtminstone misstänkte hon att dagen var igång utanför fönsterskivorna. Det fick den vara, här kunde hon inte ligga längre.

Solveig var själv förvånad över att varken ha förfrusit näsa eller tår, och framför allt över att alls ha sovit. Tacknämligt, för i dag skulle hon få gjort Allt. Stugan skulle bli färdigboad.

Det var redan uppenbart för Solveig att detta var en orimlig förväntning, men hade hon inte lärt sig rimliga förväntningar ens vid femtiosju, då var det nog inte läge att ändra sig nu heller. Stress och ångest var inget att hetsa upp sig över.

4. Om han dör av hjärtesorg

Nu var det bestämt (av Solveig) att Solveig "kunde själv". Lasse hade ändå i detalj förklarat alla essentiella öppnandesteg, och de var verkligen essentiella: var hon skulle trycka till med höften och hur hon skulle lyfta handtaget för att ytterdörren skulle gå upp. Var hon hittade elskåpet bakom huset. Vilken brytare som var huvudbrytare och hur hon behövde kolla elledningarna innan(!) hon pillade på brytaren. Att elementen och spisen skulle värmas långsamt(!). Var kofoten hängde för att få väck skivorna från fönstren och hur hon inte behövde vara försiktig när hon bände loss dem. Var hon skulle känna på fogar och golvbrunnar innan hon sakta(!) vred på vattnet. Var hon hittade självaste vattenvredet. Vilka filter hon måst kolla. Och var brunnen faktiskt låg. Sådana saker.

Solveig plockade upp delar av varje instruktion. Som i att hon kom ihåg var höften skulle tryckas till på dörren, men inte hur handtaget skulle lyftas. Hur det skulle gå med resten fick utrönas under morgondagen.

Hon fyllde på olja och tände i lanternan, bäddade i ordning med medhavda liggunderlag och sängkläder uppe på den mussäkrade soffan, och slog sedan en på förhand bestämd signal "hem".

Det lät som att de satt i bilen nu.

"Hepp hepp", sa Solveig.

"Tänk om jag dör av hjärtesorg", sa Lasse.

3. Överenskommelse

Det var säkert 15 år sedan hon var här sist. Aldrig hade det varit hon som öppnade upp stugan för våren, aldrig hade det varit hon som bommade igen den för hösten. Både pappa och Lasse hade genom alla år besparat övriga i huset det jävligaste görat. En tyst överenskommelse för att alla skulle vara glada och inte fullt ut inse vad en spartansk stuga på en enslig, saltpinad kobbe egentligen innebär.

Kottholmen var dem alla kär, och det spartanska något heligt. Särskilt för männen i huset, och i förlängningen också för övriga. När Solveig, mamma, lillasyster Cissi och övrig familj och vänner kom någon gång på aprilkvisten brukade brasan vara igång, plywoodskivorna borttagna från fönstren och eventuella spår från vinterns djurliv noggrant bortstädade. Ström och vatten var magiskt igång (- att detta och avlopp överhuvudtaget fanns, var en välsignelse) och utemöblerna nerbökade från vinden. Fastän de aldrig hade sagt något om det, var särskilt Solveig - och dessförinnan Solveigs mor - tacksamma att överenskommelsen var just sådan.

2. En äkta realist

När Solveig kom innanför dörren hade det redan börjat mörkna. Vis av tidigare erfarenhet visste hon att det blev kolmörkt här på holmen, så äventyret att leta upp och sätta på huvudströmmen *någonstans på östsidan* fick bli ett problem för framtida henne. Motsägelsefullt, måhända.

För att inte bli besviken hade Solveig räknat med råkyla i stugan (den var given), någon sparv som ramlat genom skorstenen till öppna spisen vars spjäll skulle ha fastnat i fel läge, högar av mus-skit i skåpen, minst ett par-tre avlidna möss i samma skåp, vindknak vid gavlarna, elfel, möglade grejer. Ingenting skulle vara redo eller funka. Det var så Solveig brukade tänka om de flesta prylar, situationer och tillställningar och hittills hade det tjänat henne väl på så vis att hon aldrig fann sig överraskad av olika typer av elände. En äkta realist.

1. Medelst våld

Det var inte utan ågren som Solveig vinkade av pojkarna och Lasse från bryggan. Beslutet att åka hit var resultatet av en uppsättning känslor som Solveig låtit eskalera ohämmat under lång tid.

Resten av familjen Karlsson hade inte varit lika medvetna om dessa känslor. Lasse hamnade i upplösningstillstånd och pojkarna tyckte att hon skulle sluta larva sig.

Nu var hon i vilket fall här, och hade saker att ta sig an. Till att börja med: att få med både sig själv och den otympliga trunken upp för den vindlande betongtrappan, över de glashala klippstenarna och in genom den kärvande och, med all säkerhet, uppsvällda dörren.

Solveig hade både ovänligt och bestämt avsagt sig hjälp med allt ovan, så att hon nu började gny lite inombords hade hon mest sig själv att skylla.

Hon klarade ändå livhanken fram till dörren, som hon efter en god halvtimme fick upp.

Medelst våld.